Bakom dirigentpinnen hittar vi kreatören Svjan-Tristan Köppe, tidigare känd som den unga killen med de stora skapelserna, efter att han vid 17 års ålder startade sin karriär genom att skapa den 9,5 meter långa monsterdraken Drogon från HBO:s succéserie Game of Thrones. Genom FRATRES har han nu tagit steget längre och axlar nu rollen som bland annat regissör, skådespelare, manusförfattare och kostymdesigner.
– När en vän till mig frågade om jag någonsin hade funderat på att göra en fanfilm eller film med de här cosplay-karaktärerna i rollerna började mina kugghjul att snurra. Det var detta, i kombination med feedbacken på mina tidigare cosplays, som fick mig att inse att mitt arbete kanske tjänar större syfte än den glädje jag får av att bygga dem, berättar han.
Bredvid sig har han ett välsvetsat team, bestående av likasinnade personer som samtliga brinner för sin sak. Allt från skådespelare, sminkör och filmfotograf till musikkompositör, ljudtekniker och VFX-kreatörer. Tillsammans har gänget arbetat med filmen på sin lediga tid under sommaren. Nu väntas bara att pussla ihop de sista bitarna innan lanseringen.
Filmen är finansierad av Talang AC/BD, Filmpool Nord, Film i Västerbotten och Stiftelsen Greta och förhoppningen är att den kommer att släppas under hösten.
Cosplay
Termen cosplay myntades i Japan år 1984. Ordet är en kortform för costume play. Det är en hobby av japanskt och amerikanskt ursprung som kan liknas vid maskerad. Utövarna klär ut sig i dräkter och accessoarer för att föreställa en specifik figur eller idé och bär dessa under evenemang eller fotograferingar.
FRATRES – en kamp utan hopp
Filmen utspelar sig under eran The Horus Heresy i det fiktiva Warhammer 30K-universumet, en spin-off till det välkända Warhammer 40K-universumet. Den handlar om kampen mellan två bröder, Ezekiel och Galadon, och det tunga öde som plågar dem. En kamp mellan det goda ljuset och det onda mörkret. Det finns inget hopp om fred, endast förtvivlan, mörker och evig strid.
Läs mer på www.fratres.movie
Artikeln är även publicerad i Älvsbybladet #2, 2021
Text: Robin Nilsson