Kalle Stråman har jobbat som bilmekaniker i flera år. De två sista åren innan han och Liv startade egen verkstad hyrde han ut sig själv till andra bilverkstäder.
– När den förra bilverkstaden i Vidsel lades ner tog vi ett snabbt beslut att satsa och starta upp en ny verkstad. Någon måste göra det annars skulle det ju inte finnas någon verkstad här och vi vill inte att allting ska läggas ner, säger Kalle.
De startade företaget Stråmans bilverkstad, köpte den tomma fastigheten där OK en gång var och började bygga om med en tanke att det skulle bli mer än en vanlig verkstad.
– Förutom service och reparationer av bilar så erbjuder vi däckbyte och har däckhotell. Vi hade också tänkt ha en butik i anslutning till kundserviceavdelningen där vi skulle sälja biltillbehör och där vi också skulle ha en kaffehörna som kunde bli lite av en träffpunkt i Vidsel.
Verkstaden kom igång och kunderna strömmade in, men sedan började motgångarna. Först kom pandemin som dock inte har varit den största motgången. I augusti hade de inbrott i verkstaden. Alla elverktyg, en handdator och många reservdelar stals. Dessutom eldade inbrottstjuvarna upp en bil.
– Det var ett riktigt hårt slag, inte minst mot viljan och lusten att satsa. Sedan hade vi dödsfall i den närmaste familjen. Då gick luften ur, säger Kalle.
Butiken och träffpunkten kom aldrig igång men verkstaden har de kunnat ha öppen, mycket tack vare Hans Larsson som drev den förra verkstaden i Vidsel. Han är pensionär nu, men har ställt upp och hjälpt till när det har varit mer jobb än Kalle mäktat med.
– Jag hinner inte ta emot alla kunder som ringer och vill boka tid. Egentligen finns det så mycket jobb så jag skulle kunna ha anställda, men just nu skulle jag inte klara det ändå, säger Kalle.
Inte desto mindre är alla slags motordrivna fordon välkomna till Stråmans bilverkstad, inte bara personbilar utan även lastbilar, bussar, traktorer, fyrhjulingar, skotrar, snöslungor och åkgräsklippare.
– Det är klart man försöker hjälpa alla om man kan, avslutar Kalle.
Artikeln är även publicerad i Älvsbybladet #4, 2020
Text: Elisabet Nordebo